Enver Hoxha
Crustjoviterna
Kap 10. Temporär reträtt i syfte att ta revansch.
Sovjet kräver enighet. Moskvamötet 1957. Crustjovs underhandlingar för att få Tito till mötet. Crustjovs kortvariga vrede. Debatten kring formuleringen: "lett av Sovjetunionen". Gomulka: vi är inte beroende av Sovjetunionen. Mao Zedong: vårt läger måste ha ett huvud. Togliatti: vi måste öppna nya vägar, vi är motståndare till ett ensamt ledande center, vi vill inte använda Lenins teser. parti av en ny typ. Maos spetsfundigheter 80 procent, 70 procent och 10 procent marxister. Crustjov maskerar sitt förräderi under Lenins namn.
Crustjoviternas mål, vilka restaurerade kapitalismen i Sovjet var att göra det till en stor socialimperialistisk makt och följaktligen så måste det vara beväpnat till tänderna, därför att stormen de reste inte enbart skulle förstöra enigheten i det socialistiska lägret utan skulle göra meningskiljaktigheterna med den amerikanska imperialismen akuta. Crustjoviterna visste att USA hade större styrka än Sovjetunionen både ekonomiskt och vad gäller rustningsindustri. Crustjoviternas demagogiska politik om den "nya fredliga epoken av fred" och "nedrustning" var en politik för att lura de oskuldsfulla. USA och världskapitalismen drog fördel av den för att fördjupa kommunismens kris, för att undvika den snabba ekonomiska och politiska kris som hotade Amerika självt och för att konsolidera sina marknader och allianser och speciellt NATO.
För sin del så kämpade Crustjov för att konsolidera Warszawa pakten, för att göra den till en stark Sovjetisk möjlighet att klavbinda våra länder, de lyckades förvandla stationerandet av sovjetiska trupper till militära ockupationer i många av länderna i Warszawa pakten. Faktum är att det imperialistiska hotet hade varit och fortfarande var reellt , men med Crustjoviternas ankomst till makten så ansågs våra länder som slagfält utanför Sovjets gränser och våra folk som kanonmat till de sovjetiska revisionisterna. De sökte ställa armen, ekonomin och allt under deras kontroll och befäl. Alla partier i det socialistiska lägret föll i denna Crustjovs fälla med undantag för Albanska Arbetets Parti. Emellertid, friktioner, meningsskiljaktigheter och gräl skulle komma att bli ofrånkomliga även hos dessa som följde och erkände Crustjovs linje, alla handlingar till principlösa mål och principlös politik. Bourgeosin och den internationella reaktionen gjorde sitt för att späda på dessa meningsskiljaktigheter för att fördjupa splittringen i det kommunistiska blocket.
Crustjov och kompani såg denna process och använde alla sina gemenheter och metoder för att begränsa och isolera dessa. För att nå strategiska mål så behövde Crustjov " vänskapen" hos alla och speciellt från länderna i det socialistiska lägret, därför använde de varierande taktik för att konsolidera sina relationer, för att mildra meningsskiljaktigheter och för att kuva och utgöra ledning över dem. Deras metoder som syftade till att tjäna dessa mål inkluderade möten och kontakter, nästan jämt i Moskva för att göra det till ett centrum för den internationella kommunismen. De använde också metoder som att bugga de andra för att utöva kontroll över dem, samtidigt som de fortsatte sitt arbete. Det var helt klart att saker och ting inte gick utan problem för Crustjoviterna. Sovjetunionen hade olika strider med Albanien, Kina och andra länder bland folkdemokratierna. Linjen om "frihet" och "demokrati" som bombastiskt hade proklamerats på den 20:e kongressen kom nu tillbaka som en bumerang på det sovjetiska ledarskapet självt. Leden hade börjat att lösas upp.
Emellertid, Crustjoviterna behövde bevara den politiskt ideologiska "enheten" i det socialistiska lägret och den internationella kommunistiska rörelsen till varje pris, åtminstone i uppträdandet. I denna riktning och för detta mål så organiserades Moskva mötet 1957. Crustjov och kompani gjorde febersaktiga ansträngningar enbart för att säkra att Jugoslaviens kommunistiska liga skulle ta del i mötet som ett parti i ett socialistiskt land, men också om det var möjligt, försäkra att Tito skulle nå en överenskommelse med Crustjov över plattformen, metoden och slutledningen av mötet. På detta sätt så drömde man om enighet vilken ivrigt söktes av Crustjoviterna. Emellertid, Tito lät sig inte imponeras så lätt av Crustjovs gäng. Många brev utväxlades och åtskilliga bilaterala kontakter organiserades mellan Crustjovs män och Tito med anledning av mötet, men just då det tycktes att ett framsteg hade gjorts så kullkastades allting och klyftan blev ännu djupare. Var sida ville exploatera mötet för sina egna syften.
Crustjov för att deklarera "enighet", även med smärtsamma eftergifter för att tillfredställa och dra in Tito, medan den senare pressade de andra alltför öppet och övergav slutligen marxismen-leninismen, kampen mot den moderna revisionismen och varje principiell ståndpunkt. Ponomaryov och Andropov åkte till Belgrad och engagerades i fria förhandlingar med Titos representanter, de visade sig vara redo att retirera från många av deras forna principiella ståndpunkter medan Tito lät förstå: vi skall komma till mötet men bara under villkor att ingen deklaration publiceras, därför att den internationella atmosfären kommer att bli spänd och imperialisterna kommer att förargas och anklaga oss för "kommunistiskt hot". Vi jugoslaver kan inte acceptera någon som helst deklaration, därför att våra allierade i väst kommer att tro att vi är knutna till det socialistiska lägret och följaktligen kanske bryter de sina nära relationer med Jugoslavien. Vi skall komma till mötet under förutsättning att inget omnämnande görs i termerna opportunism och revisionism där, därför annars kommer vi att attackeras direkt. Vi skall komma till mötet på villkoret att de imperialistiska makternas politik inte attackeras därför att detta inte kommer att tjäna politiken för avspänning.
Med andra ord, Tito ville att världens kommunister skulle träffas i Moskva för att dricka te och berätta historier. Emellertid, det var precis deklarationen som Crustjov behövde, en deklaration som kunde bekräfta " enigheten" och som innehöll maximalt antal undertecknare. Tito bestämde att inte åka till Moskva. Crustjov fick ett vredesutbrott, "överenskommelserna var för starka", leendena och klappandet på axlarna för "marxisten" kamrat Tito ersattes för en tid med epitetet "opportunist" som inte hade något att göra med Leninismen etc. Emellertid, Crustjov använde dessa "starka uttryck" om Belgradchefen enbart i korridorerna och i tillfälliga kontakter, medan han under mötena inte sa ett ord mot "kamrat Tito". Tvärtom, när han tvingades tala "emot" revisionister och alla dessa som opponerade mot Sovjetunionen, så nämnde han enbart två korpar som kastats på högen: Nagy och Djilas. Han hoppades fortfarande att Tito kanske skulle komma till Moskva och bekräfta "enigheten hos de 13", som han hade lovat lite tidigare i Bukarest. Men Tito var plötsligt "sjuk". En diplomatisk sjukdom, sade Crustjov argt och frågade oss andra vad som skulle göras när jugoslaverna inte instämde att delta på det första mötet med de kommunistiska partierna i de socialistiska länderna, än mindre signera deklarationen.
<<"Vi har påtalat vår inställning till dem sedan länge och varje dag bevisar att vi hade och har rätt">>, svarade vi.<<"Vi skall inte retirera därför att jugoslaverna vill inte komma"<<. <<"Det är vad vi tror också">>, sade Suslov till oss. Och mötet hölls utan att den 13:e, den omaka, deltog. Nåväl, fastän de jugoslaviska revisionisterna inte deltog i det första mötet, de socialistiska ländernas partiers möte, så var de representerade vid dess förhandlingar, därför att de representerades av sina ideologiska bröder, Gomulka och kompani. De gick öppet ut och försvarade Titos teser och krävde framryckning av Crustjov och de andra i riktningen av ytterligare korruption och desorganisering. <<"Vi instämmer inte att vi ska tala om det "socialistiska lägret lett av Sovjetunionen">>, deklarerade Gomulka. <<"I praktiken så har vi slutat att använda detta uttryck för att visa att vi inte är beroende av Sovjetunionen som under Stalins tid">>. Sovjetledarna engagerade sig i listiga manövrer kring detta problem. Med syftet att demonstrera deras påstådda trohet till principer i relationerna med systerpartierna hade de föreslagit att uttrycket " lett av Sovjetunionen" inte skulle användas, därför att efter vad som påstås är vi alla "jämlika" .
Emellertid, de lade detta förslag enbart försöksvis för i själva verket var de inte enbart för uttrycket "lett av Sovjetunionen" utan om möjligt "beroende av Sovjetunionen". Detta var vad de menade och slogs för och tiden visade vilka mål som Crustjoviterna hade. När Gomulka lade sitt förslag på mötet så rynkade Sovjets representanter på ögonbrynen och utan att attackera öppet pressade man de andra att attackera Gomulka. En lång debatt bröt ut kring detta problem. Fastän vår ståndpunkt hade utkristalliserats hos oss mer och mer klart för var dag att ledarskapet i Sovjetunionen var på väg bort från den socialistiska vägen, så fortsatte vi att försvara uttrycket. "lett av Sovjetunionen" av taktiska och principiella skäl. Vi var väl medvetna om att genom att attackera detta uttryck så ville Gomulka och hans stödtrupper öppet tillbakavisa och utan tvekan, allting som bevisats som bra och värdefullt från årtionden av erfarenheter i Sovjetunionen "lett av Lenin och Stalin", att tillbakavisa erfarenheterna av oktoberrevolutionen och byggandet av socialismen i Sovjetunionen under Stalins tid och att förneka vilken roll Sovjetunionen hade spelat för socialismens triumf och utveckling i många länder. På detta vis så lades Gomulkas, Togliattis och andras röster till den vreda attack som imperialismen och reaktionen hade släppt loss mot Sovjetunionen och den internationella kommunistiska rörelsen under dessa år.
För oss så var försvaret av dessa viktiga marxistleninistiska landvinningar en internationell plikt, därför opponerade vi mot Gomulka och de andra. Detta var en principfråga. Å andra sidan då vi försvarade Sovjet och uttrycket "lett av Sovjetunionen", både 1957 och under 2 eller 3 år efter det så var det vårt partis taktik att attackera Crustjovs moderna revisionism. Fastän Crustjov och de andra visste våra åsikter och ståndpunkter så hade vi vid den tidpunkten inte agerat öppet inför de andra partierna mot den revisionistiska linje vilken de utformade men genom att starkt opponera den revisionistiska linjen hos Tito, Gomulka, Togliatti och andra öppet så hade vi tillfället att attackera teserna, ståndpunkterna och agerandet hos Crustjov själv, vilka i sitt väsen var identiska med dessa hos Tito och kompani. För helt andra skäl och orsaker, fientliga till marxismenleninismen så attackerade Ullbricht, Novotny, Zhivkov och naturligtvis Dej, Gomulka. De strävade efter favörer hos Sovjetunionen och Crustjov och till slut lämnade de sin ideologiska broder i minoritet.
Från den plats han satt så tillförde Mao Zedong sina "argument", <<"vårt läger behöver ett huvud därför att till och med en orm har ett huvud och imperialismen har ett huvud">>, sade han. <<"Jag skulle inte instämma till att Kina skulle kallas för huvudet i lägret">>, fortsatte Mao, <<"därför att vi förtjänar inte denna ära och kan inte upprätthålla denna roll, vi är fortfarande fattiga. Vi har inte ens en fjärdedels satelit medan sovjetunionen har två. Då förtjänar Sovjetunionen att var huvudet därför att det behandlar oss väl. Titta bara så fritt vi kan prata nu. Om Stalin vore här så skulle det ha varit svårt att prata så här. Då jag mötte Stalin så kände jag mig som en elev framför sin lärare medan vi med kamrat Crustjov kan prata fritt som jämlika kamrater">>. Och som inte detta vore nog så fortsatte han på sitt eget sätt: <<"Med kritiken mot den individuella kulten, så kändes den som ett tungt tak som pressade ner oss och hindrade oss att förstå frågor korrekt. Vem lyfte bort detta tak från oss">>?, frågade filosofen och var tyst för ett ögonblick, sedan tillhandahöll han svaret: <<"kamrat" Crustjov och nu tackar vi honom för detta">>.
Detta är hur "marxisten" Mao försvarade uttrycket "lett av sovjetunionen" och hur han försvarade Crustjov på samma vis. Nåväl, vid samma tillfälle med avsikt att undvika att förarga Gomulka som opponerade detta uttryck, så tillade Mao som den ekvilibrilist han var: <<"Gomulka är en bra kamrat och måste stödjas och ges förtroende">>. Mycket långa debatter hölls i samband med ståndpunkterna hos de moderna revisionisterna. Speciellt Gomulka, stödd av Ochab och Zambrowski på det första mötet med de 12 partierna i de socialistiska länderna och senare Togliatti på det andra mötet med 68 partier där Titos ombud också deltog, opponerade starkt mot attacken på den moderna revisionismen, mot att definiera den som huvudfaran i den internationella kommunistiska och arbetarrörelsen, därför att Ochab sade: <<"med dessa formuleringar så fjärmar vi oss från de underbara och modiga jugoslaviska kamraterna och nu fjärmar vi oss från polackerna också">>.
Palmiro Togliatti gick upp på detta möte och proklamerade sin ultrarevisionistiska teser: <<"Vi måste gå vidare med den 20:e kongressens linje för att göra de kommunistiska partierna till breda masspartier, vi måste öppna nya vägar och lansera nya paroller">>, sade han i väsentlighet. <<"Nu behöver i stort oberoende att framställa nya paroller och former av samarbete">>, fortsatte han, <<"därför opponerar vi mot ett ensamt ledande centrim. Detta center borde inte ha övertag för varje partis egen utveckling och för att föra de breda massorna av katoliker och andra närmare oss">>. Jacques Duclos som satt bredvid mig, kunde inte hålla sig själv: <<"jag kommer att gå upp och attackera honom öppet">>, sade han. <<"Hör du sakerna han säger, kamrat Enver">>. <<"Ja" >>,sade jag till Duclos. <<"Han uttrycker här vad han tänkt och gjort under en lång tid">>.
<<"1945">>, fortsatte Togliatti, <<"så deklarerade vi att vi ville skapa ett nytt parti. Vi säger ett nyt parti och vill inte använda Lenins teser: Parti av en ny typ, därför att om vi göra det så skulle det vara ett stort teoretiskt och politiskt fel, vilket detskulle betyda att skapa ett sådan kommunistiskt parti som skulle bryta med socialdemokratins traditioner. Om vi hade byggt ett "parti av ny typ">>, fortsatte Togliatti, <<"skulle vi ha fjärmat partiet från folkets massa och vi skulle inte kunnat skapa den situation vi har idag, då vårt parti har blivit ett stort massparti">>. Efter dessa och andra teser från Togliatti flammade känslorna upp. Jacques Duclos steg upp: <<"vi lyssnade väldigt noga till Togliattis tal">>, sade han, <<"men vi deklarerar att vi inte instämmer det minsta med vad Togliatti sade. Hans åsikter öppnar vägen till opportunism och revisionism". "Våra partier har blivit och hindras av sekterism och dogmatism">>, insköt Togliatti. Under ett tillfälle steg Mao Zedong upp för att lugna känslorna, genom att tala på sitt sätt med allegorier och antydningar.
Han sade: <<"Vid varje…….mänsklig frågeställning så måste man gå till kamp men också till medling. Jag tänker på relationerna mellan kamrater: då vi har meningsskiljaktigheter, låt oss sätta oss ner att prata. I Parmunjon så hade vi förhandlingar med amerikaner, I Vietnamn med Fransmännen. Efter åtskilliga fraser i den här stilen kom han till saken: det finns folk", sade han "som är 100 procent marxister, andra som är 80 procent, 70 procent eller 50 procent, säkert finns det de som kanske bara är 10 procent marxister. Vi borde tala också med dem som 10 procent marxister, därför att det bara är till fördel att göra så">>. Han var tyst för ett ögonblick och tittade sig omkring i rummet som om han vore lite bortkommen och fortsatte: <<"varför skulle inte vi sätta oss ner två eller tre i ett litet rum och diskutera igenom saker och ting. Varför skulle inte vi samtala och utgå från önskemålet om "enighet". Vi måste agera med två händer, med den ena ska vi bekämpa de som gör misstag och med den andra måste vi göra eftergifter">>.
Suslov steg upp och var tvungen att upprätthålla en principiell ståndpunkt, att tuttrycka att kampen mot opportunismen och revisionismen är viktig, liksom kampen mot dogmatismen, men revisionismen är huvudfaran, därför att den leder till splittring, skadar enheten, etc. etc. De sovjetiska Crustjoviternas hela bekymmer var att bevara "enheten", att hålla de kommunistiska partierna i olika länder i schack, därför accepterade de en räcka korrekta teser vid denna händelse, de gjorde detta först och främst därför att de blev tvingade av genuina marxistleninister som tog del i mötet, men de gjorde också detta för sitt eget strategiska syfte. De retirerade, backade temporärt i syfte att samla krafter och ta sin revisionistiska revansch i framtiden. Vårt parti hade sin marxistleninistiska mening om alla problem som restes på mötet, speciellt med tanke på kampen mot den moderna revisionismen, mot amerikansk imperialism som det största hotet mot freden och folken, vägarna för övergång till socialismen, bevarandet av den marxistleninistiska enheten i den kommunistiska och arbetarrörelsen och försvaret av erfarenheterna av oktoberrevolutionen och det socialistiska systemet.
I kampen på mötet mot opportunistiska åsikter så retirerade revisionisterna. Som ett resultat så var 1957 års Moskva deklaration ett bra dokument. På detta mötet så definierades revisionismen, högeropportunismen som huvudfaran i den internationella kommunist och arbetarrörelsen. Detta gjorde jugoslaverna rasande. De hade långa debatter med Crustjovs män innan mötet, speciellt över dessa teser. <<"Vad oroar ni er för">>, sade Crustjoviterna och försökte lugna ner dem. <<"Ert namn nämns inte. Vi skall prata om revisionismen i allmänhet utan någon definition">>. <<"Ja">>, svarade jugoslaverna, <<"men titta på artiklarna av Enver Hoxha som ni till och med publicerar i "Pravda". Då Enver Hoxha talar om revisionism så har han oss i åtanke och nämner vårt namn alla förstår att vi underförstås och det är därför som vi inte tar del i möten eller signerar de socialistiska länderna s deklaration">>. Och de signerade inte denna deklaration.
Mao Zedong uttryckte sin djupa ånger: <<"de kommer inte att signera de 12 partiernas deklaration">>, sade han. <<"Som regel borde vi vara 13 länder, men de jugoslaviska kamraterna står vid sidan. Vi kan inte tvinga dem. De kommer inte att skriva på. Jag säger att inom 10 år så kommer de att skriva på deklarationen">>. Deklarationen som arbetades fram gemensamt och antogs av mötet, summerade erfarenheterna hos den internationella kommunistiska rörelsen, försvarade de universella lagarna hos den socialistiska revolutionen och byggandet av socialismen och definierade en räcka vanlig frågor för de kommunistiska och arbetarpartierna såväl som normerna i relationerna mellan dem. Därför så var antagandet av deklarationen en seger för de revolutionära marxistleninistiska krafterna. Genomgående i deklarationen så fastställdes ett korrekt program av gemensam kamp för kommande bataljer mot imperialism och revisionism.
Alltnog, fastän de moderna revisionisterna temporört var i schack och drog in sina horn så upphörde inte deras djävulska arbete och hade inte uppsåt att göra så. Crustjov ämnade exploatera 1957 års Moskvamöte som ett hjälpmedel för att preparera terrängen för realiserandet av den avskyvärda antikommunistiska plan vilken han ämnade gå vidare med. Han gjorde sitt yttersta för att maskera sitt förräderi under Lenins namn och därför använde han sig av pseudo leninistiska fraser, mobiliserade alla liberala pseudo filosofer vilka väntade på rätt ögonblick att anta den revisionistiska linjen med( vilken de hämtade från den socialdemokratiska arsenalen) leninistiska förvrängningar passande till den moderna situationen på den ekonomiska utvecklingens område på vår "epok av socialismens överlägsenhet" och "uppnåendet, speciellt i Sovjetunionen av stadiet för byggandet av kommunismen". Crustjovismen förvrängde marxismenleninismen, ansåg den utdaterad, därför ansågs också fasen av proletariatets diktatur utdaterad och ville ersätta det med "hela folkets stat".
Överensstämmande med hans kurs av förräderi, ville Crustjov på samma sätt ersätta Proletariatets parti med "hela folkets parti". Konsekvent i enlighet med Crustjov, så var Sovjetunionen på väg över i "en högre fas", kommunismen vid en tid då landet fortfarande var efterblivet inom industri och jordbruk och dess marknader var tomma. Sovjetunionen var på väg till den kommunistiska fasen enbart i deklarationer därför att verkligheten vittnade om motsatsen.
Framför allt, det landet behövde ett starkt marxistleninistiskt parti som kunde ta itu med utbildningen av sovjetmänniskan och det sovjetiska samhället vilket höll på att degenerera. Den här liberala bluffen trumpetades ut av Crustjov och hans teoretiker från gryning till mörker. I pressen, radion och hela Sovjets propaganda så var ett stort ståhej i den här riktningen, på gatorna, på fasader hos byggnader och industriella projekt, så satte de plakat skrivna med stora bokstäver "Dognat i peregnat S:SH:A": Från mötestribuner så skrek förrädaren: <<"vi har överträffat Amerika i den eller den sektorn, vi skall överträffa det inom jordbruket( och även sätta datumet), vi kommer att begrava kapitalismen">>, etc. De revisionistiska teorierna utvecklades, utarbetades och spriddes av det förrädiska ledarskapet hos de pseudo marxistiska partiernas ledarskap och en brokig samling pseudo marxistiska filosofer, Trotskister som Serven, Garady, Krivin Fisher och andra i alla de kapitalistiska länderna, vilka hade lurat inom de kommunistiska partiernas led och växte upp som Crustjovitiska revisionister som "svamp efter regnet". De genuina kommunisterna togs av överraskning.
I den riktningen så kom den ohälsosamma marxistiska sentimentaliteten, vilken hindrade dem från att höja sina röster mot sina partier vilka degenererade, mot gamla ledare som förrådde, mot sovjetunionen, vilket de älskade så mycket, från att inse katastrofen vilken Lenins och Stalins hemland var på väg emot,denna känsla att spela en negativ roll. Den kapitalistiska bourgeosin hjälpte till att fördjupa förvirringen så mycket som möjligt med alla sina krafter och ekonomiska och propagandamedel. På detta sätt, så var Crustjovs listiga plan utvecklad i detalj genom intriger, påtryckningar, demagogi, utpressning, falska anklagelser och kränkningar mot avtal, överenskommelser och fördrag, vilka hade existerat mellan Sovjetunionen och Kina så väl som mellan Sovjetunionen och Albanien, fram till dess Crustjoviterna anlände till det beryktade Bukarestmötet.